Ordvild
Senast jag var ute i skogen försökte jag hålla jämna steg med min kompis, som alltid gått fortare än mig, även förut när jag också gick i vanliga skor. Hur ska jag förklara att jag inte kan gå så få fort i mina nya sportiga ”barfotaskor”? Jag fegar ur och räddas av att leden svänger av från grusvägen och in på en skogsstig som genast begränsar allt tempo. Nästa gång, tänker jag, då ska jag säga nåt om min nya långsamma promenadstil.
I många år föredrog jag den raska promenaden. Jag inbillade mig att man var lite bättre om man kunde gå fort, även om man var ute för att njuta av naturen. Raska steg var bra för hälsan, och långsamma promenader var för mesar. Trodde jag.
När jag satte fötterna i mina första ”barfotaskor” för ett år sedan fick jag snabbt lära mig att det inte alls gick att gå fort. Försökte man blev det fel direkt i kroppen. Om man ska öka tempot får man springa, fick jag höra. Inom mig förstod jag att detta var sant, jag kanske till och med hade läst det någon gång. Varför skulle stenåldersmänniskan nöjt sig med att försöka forcera sig fram i raskt tempo med hela foten i marken, när det bara var att komma upp ”på tå” och sedan nästan flyga fram av foten och kroppens spänst? Det är uthållighet över långa distanser som givit människan en konkurrensfördel, när vi kunnat jaga bytesdjur genom att trötta ut dem. Vi är också det enda djur som svettas över hela kroppen för att hålla jämn kroppstemperatur när vi springer och anstränger oss. Vår hud och våra fötter och höfter är alltså anpassade för löpning när det krävs ett raskt tempo. Gång har alltid skett i ett lugnare tempo där man försiktigt sätter ner foten.
Ända till powerwalken gjorde sitt inträde. Att gå över från gång till löpning är nämligen mindre energikrävande, kroppen utnyttjar istället lungorna och får en mindre energiförlust mot marken när inte hälen sätts i. Men detta gick ju stick i stäv med fettförbränningstrenden som uppstod i spåren av snabba kolhydrater och fysisk passivitet mot slutet av förra seklet. Här gällde det att förbränna fett, och det gjordes genom rask gång. Trodde man åtminstone då. Jag har hört att fasta är mer effektivt för att uppnå viktnedgång. Nåväl. När jag sitter på en parkbänk och funderar över detta, hinner det passera ett signifikant antal powerwalk:are, de flesta i kraftiga gympaskor. Jag är väl inte den enda som alltid tyckt att det känns lättare att gå än att springa när det kommer till träning och motion. Men jag undrar när folk ska lugna ner sig lite och njuta av det som är omkring dem. Går man långsamt får man en längre stund bland träden och mer frisk luft. Annars kan man lika gärna springa.
I min egen omställning till ”barfotaskor” har jag själv ännu inte gått över till det naturliga löpsteget (eller något annat löpsteg heller för den delen). Min kropp och mina fötter är inte riktigt redo ännu. Men jag tar mig njutande fram i lugnt promenadtempo. Och krävs det tempo tar jag till cykeln där man kan flyga fram. När jag väl tar mina första naturliga löpsteg i omfattande skala blir det nästa etapp i min barfotaresa. Då kan jag småjogga jämte min kompis när hon drar ifrån på skogsvägen. Om jag inte tar mod till mig och ber henne sakta ner till barfotatempo.
Har du förresten någonsin sett en person barfota gå en rask promenad? Nä, jag tänkte väl det. Det går inte. Så fort man tar av sig barfota saktar fötterna ner. Rask gång är en fysiologisk motsägelse. En modern myt som det är hög tid att slå hål på.
Copyright © 2024 Ordvild