Att upptäcka springningen

Plötsligt händer det. Plötsligt börjar jag med löpning, eller springning som det bör heta enligt Pa Sandberg i hans En handbok om fötter. För nog är det glädjen och lusten jag är ute efter och inte tiden. Startskottet går i en löpskola med rörelsecoach Pierre en mörk höstkväll som jag och sambon anmält oss till. Jag är förväntansfull, kommer det kännas sådär lätt som jag inbillat mig?

Nä, det känns grymt ovant till en början. Först som att försöka springa i högklackat, och sedan som om jag har kaninfötter eller getklövar. Mina fötter har nog aldrig använts på det här sättet. Som jag skriver i Den raska promenadens död, så har jag mycket sällan ägnat mig åt löpning, och definitivt aldrig provat funktionell sådan. Jag har alltid tänkt att det där med att springa inte är min grej, det är bara för personer med ”löparkropp” som inte verkar tycka det är jobbigt. Eller?

Jag kämpar med tempot under sessionen. Hur i hela friden ska man klara 180 bpm? Kroppen svettas och flåsar och de andra drar ifrån. Min kropp verkar vara inställd på halvfart. Nyckeln verkar dock vara att ta ännu kortare steg. Och att låta vänja sig såklart. Vem kan flyga en jet första dagen bakom spakarna?

Jag tycker det går segt, kommer ingen vart. Nu börjar mina ovana fötter kännas rejält trötta, fotvalven liksom skriker ”Vad håller du på med?!” samtidigt som hjärnan exploderar av nya känselintryck och stimulans. Men jag vill inte ge upp. Pierre visar hur man ska ”dra bak” foten i steget som en pedal för att få momentum framåt. Det hjälper, som en turboknapp!

I slutet av passet när vi övat teknik för att springa i backe, prövar jag turbon och spurtar hela vägen upp, förbi de andra, brännande lungor till trots. Tänk om någon visat det på mellanstadiet, då hade jag kanske haft en chans på 60 meter under de ångestfyllda idrottslektionerna.

Springningen har uppstått i mitt liv. Det är skrämmande att tänka att något som är helt medfött och naturligt, kan kännas så ovant och långt bort efter ett liv i detta moderna samhälle. Jag hoppas springningen ska uppstå för alla människor som vill och behöver det!

Någon vecka senare, när träningsvärken i fötterna mattats av, smyger jag ut i skogsdungen bakom mitt bostadshus med en spring-ivrig sambo. Wow, vad roligt det blev! Med korta steg och turbo, kan jag nu flyga fram över stock och sten som jag nog alltid drömt om. I början blir det korta turer, flåset och fötterna måste ju komma ifatt, men med tiden hoppas jag kunna springa längre. Så länge får jag roa mig med att jaga min sambo korta sträckor, och det är lika roligt som när man var barn. En ny värld har öppnat sig och det har väckts en längtan i mig att se vart springningen kan ta mig.