Vandringens återkomst

En text om hur höjdmetern och markkontakten revolutionerade min upplevelse av vandring.

Jag och min kompis pustar ut vid bilen. Vi har precis vandrat runt Lovön under en varm påskdag 2019. 18 km blev det, vilket vi konstaterar var ca 3 km för långt för att vara hundra procent skönt i benen. Men inte ett enda skavsår för min del. Jag har gått 18 km utan en enda blåsa eller klämd tå. Detta har aldrig hänt förut. Hur blev det så?

I min ungdom, alltså en bit in på detta århundrade, ägnade jag mig lite åt vandring i svenska fjällen, då jag växt upp med friluftsliv som en naturlig del av fritiden. Men efter ett tag kändes det alltid som man bara gick i flack terräng och tittade ner på sten hela dagarna, gärna i kasst väder, över ospektakulärt böljande höjder utan färg. Jag idealiserade alltid vandrarkängorna, de skulle vara det bästa skodonet i garderoben, rejäla och slitstarka, passa till allt. Men i verkligheten kändes det mest som jag snubblade runt i terrängen, med klumpiga sulor som gav en platå-effekt som fick mig att trampa snett. Det kändes som att ha foten i en skolåda av bly, jämfört med ett par mjuka sneakers. Det var dessutom ett evigt grejande med skavsår - eller förhindrandet av dem genom metervis av tejp. Och hur varmt det blev om fötterna på sommaren, sådär så det nästan brann i vaderna! Efter turen var fötterna alltid klämda och ömma. Detta var en av anledningarna till att jag en dag helt enkelt lade ner hela skiten och gjorde mig av med alla mina friluftsgrejer. Jag hade fått nog. Det var liksom inte sådär skönt att vara i naturen som jag alltid tänkt att det skulle vara, trots att jag älskade ljuden och luften i skogen, eller utsikten från en höjd.

Det skulle dröja ända fram till 2018 innan jag gjorde någon seriös vandring igen. Sambon och jag hade bokat en vecka i Alperna för att vidga våra vyer, och för att ”träna” inför resan åkte vi till Tyresta Nationalpark med några kompisar för en mastodontvandring på 30 km en 28-gradig junidag. Jag med mina nya klassiska svenska skalkängor i högsta hugg, kängornas känga. Jag hade sakta börjat ta upp friluftslivet igen, och således köpt sådana kängor man ”ska” ha. Lyckligt ovetande var vi om att 30 km på platten genom skog var en klen träning inför några kilometer nästan rakt upp i luften i Alperna. Den sista milen var dock varje steg en plåga i värmeböljan. Jag hade skavsår och svullna fötter i flera dagar efteråt, fick gå i flipflops på jobbet. Ont i hela kroppen faktiskt. Att ”vandra” var precis som jag mindes det - smärtsamt och obekvämt. Jag försökte till och med lästa ut kängorna efter vandringen, för att mina tår inte skulle domna av trycket från cellgummit. Vad mer kunde jag göra för att förbereda vandringen i Alperna? Överhettade fötter gick kanske inte göra så mycket åt, tjocka sockar krävdes ju i denna typ av känga.

Så kom då alpveckan med start i Schladming. Vi tejpade in mer eller mindre hela foten - im Voraus, som vi sa när andra vandrare tittade medlidsamt på oss när de trodde att vi redan fått blåsor över hela fötterna - och gav oss av. Uppåt. Uppför. På höjden. Phytagoras rätvinkliga triangel, men en väldigt perverterad sådan där diagonalen har en extrem lutning. Så var det. Och med stigen som stupar rakt ner i avgrunden, gärna på båda sidor. Detta liknade ingenting jag varit med om i svenska fjällen, allting var helt annorlunda. Inga mygg, typ inget regn - istället svettades jag som jag aldrig någonsin svettats tidigare. Således fick vi till slut uppleva hur det är att göra 900 meter uppför på tre timmar över tre kilometer stig. Utsikten tog andan ur en, om inte höjdmetrarna och den tunna luften redan gjort det.

Vi klarade veckan utan någon större åverkan på fötterna tack vare all tejp, men varje kväll kändes mina fötter svullna och trötta efter att ha varit inklämda i de stela kängorna med varma sockar i sommarvädret. Utlästningen hade inte hjälpt, vissa tår domnade stundtals av. Jag var den enda i stugorna med skalkängor. Schwedische Wanderstiefel, eller nåt i den stilen sa jag stolt när folk tittade nyfiket (eller skeptiskt). Alla andra, inklusive min sambo, hade alpina vandrarkängor i europeisk stil, som bara krävde ett lager strumpor. Dock upplevde vi båda två att det var lätt att både snubbla, trampa snett och halka i den skiftande och ibland förrädiska terrängen. Han fick dessutom en klämd tå i sina kängor.

Vi var euforiska av den utmanande turen när vi kom tillbaka. Den branta vandringen hade givit mersmak, men skodonen var fortfarande ett bekymmer för mig. Alpina vandrarkängor verkade ju minst lika klumpiga och trånga som mina skalkängor. För att ge stabilitet, hette det. Hmm, tänkte jag, kan det vara så? Strax innan resan hade jag hört talas om “barfotaskor” och blivit nyfiken - tänk om man kunde uppleva en slags frihet för fötterna när man var i naturen, och bygga upp fotens egna stabilitet? När vi nådde München, som var vår nästa destination efter vandringen, satte jag direkt av mot Schritt für Schritt för att köpa mina första minimalistiska sneakers.

Dessa sneakers blev upptakten till en helt ny fotupplevelse för mig. De första dagarna var jag yr i huvudet av alla nervintryck fötterna fick av underlaget genom den tunna sulan, men inom ett år hade alla ”vanliga” skor, inklusive mina skalkängor, avyttrats ur skogarderoben. Aldrig mer klämda, bortdomnade tår i klumpiga skor. På lätta fötter genom livet. Med det självförtroende som påskvandringen givit, stod jag i december 2019 således redo för en vandringssemester på vulkanön La Palma, med ett par minimalistiska, funktionella ”barfotakängor” i högsta hugg. Till slut föll det på plats. Äntligen fick jag kombinera höjdmeter med fria fötter - äntligen kunde jag fullt ut släppa in vandringen i mitt liv igen. Ingen stukad fot, inga överhettade fötter i de enkla skorna, inga ömma tår tack vare de breda sulorna, inga skavsår… Jag behövde inte ens tejpa fötterna i förebyggande syfte. Hur frigörande är inte det?

Efter det har suget efter mer vandring och naturvistelse blivit påtagligt. Ivrigt hoppas jag varje vecka på skönt skogsväder inför helgen. Finns det något bättre än att förflytta sig till fots, och känna hur stenar och rötter skönt masserar fotsulorna, när man mjukt och tyst tar sig fram bland träd och berg? Det blir en helt annan närvaro i naturen, och kontakt med marken. Ett par minimalistiska skor möjliggör detta och hjälper fötterna att återfå sin egna form igen.

Över stock och sten, höjdmeter upp och höjdmeter ner - jag längtar redan till nästa äventyr - med fria, starka fötter i högsta hugg! Finns det något bättre än att ge sig ut för fem timmars vandring med milsvid utsikt, komma hem över tusen svettiga höjdmeter senare, och känna hur fötterna är skönt trötta - men starkare - för att man använt dem?